Back to basic💫

Häromdagen valde jag att ta en promenad med endast vår Lobito och vår jourhund Ace för lite kvalitétstid. ✨ Ingen av dessa hundarna är naturligt följsamma i koppel; Ace har mycket jakt och är en aktiv och alert hund och Lobito är nervig på nya platser och du får bevisa mycket för att vara värd att följas, han ogillar dessutom extra mycket att vara begränsad. Så jag visste redan att det inte skulle bli en promenad där jag kunde strosa för mig själv och knappt känna av att några hundar fanns i kopplena. Men just för att jag valde tid och plats att ta mig an den utmaningen så var det betydligt lättare att hålla fokus och inte bli känslosam (arg, besviken, irriterad osv). Det var ju jag som satte dem i den här sitsen.

Promenaden blev inte bara en promenad utan mer ett träningspass, där vi njöt av solen och varandras sällskap men vi samarbetade, tacklade utmaningar och och växte tillsammans. 🌪💫 Mina förväntningar var inte mer än att vi ser vad som händer och löser det på vägen istället för att jag skulle ha en ”perfekt” promenad där ingenting gick fel. Med den sistnämnda inställningen har jag redan bäddat för en negativ energi och lagt värderingar i olika händelser som kan hända och jag blir då väldigt sårbar under hela vår promenad. Det blir orättvist mot hundarna att sätta den standarden när min energi är som sämst. 👎🏻

Vi kommunicerade och jag hade inga tankar på att vi skulle hinna en viss sträcka eller vara tillbaka en viss tid utan vi höll oss i nuet och löste bitarna efterhand. Det var en underbar känsla och jag kände direkt hur hundarna var mer synkade med mig och hade en helt annan närvaro än tidigare. De kände att jag var öppen för att lyssna på dem och därför fick jag samma behandling tillbaka. 💞 Jag höll vid ett tillfälle på att bli frustrerad och insåg att jag började bli hungrig (ingen bra grej för mig! 😅👹) så jag stannade upp en stund, resonerade i mitt huvud över vad som var påväg att hända och insåg ganska snart att; vem satte mig i denna sitsen? Jo, det var ju jag och den som ger sig in i leken får leken tåla. 😜 Och så gick vi mot bilen för att inte pressa mer men tack vare mitt tankesätt och min planering så höll jag mitt fokus och humör och hundarna var med mig hela vägen hem.

Promenaden är ett fantastiskt sätt att utveckla sin relation med sin hund men det sker inte per automatik. Vi tar ut hunden för att möta världen med allt vad det innebär och vi behöver innan den promenaden bestämma oss för hur vi vill ha det och vilken roll vi väljer att ta. Att bestämma det i efterhand när krisen väl dyker upp är försent och vi droppar i status hos hunden. Att bli kompisar är oftast ganska enkelt men att utveckla en stark och djup relation som grundar på ömsesidig tillit och respekt är något helt annat och det tar tid, vilja och engagemang. Men alla kan! 💪🏻 Vi måste bara vara öppna för att blicka inåt och upptäcka saker om oss själva för att bli den där förebilden vi vill vara och som våra hundar behöver. Det kan vara saker som vi vill behålla och som vi blir glada över men det kan också vara saker vi grävt ner för längesedan som gör ont och förvirrar och inte alls känns bra. Då krävs det extra vilja att utvecklas för att skapa karaktär och DET imponerar må ni tro! 🌟

Det kommer aldrig plötsligt bli en dans på rosor men som bästaste mentor Alexandra Ortega (som har Dogs of Pegasus och som jag har allt i världen att tacka för min framgång i livet💗🙏🏻) brukar säga; vi måste bli bekväma med att vara obekväma. Först då och endast då kan vi utvecklas och bli starkare. 🌈

Back to basics och ha en fin dag! 😘